Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1853, sida 2

titta uppåt, sör att alla andra gjorde så. Der var Onkel Tim i främsta bänken med sin högtidliga min på sig; der var Tante Sally, synbart så förnöjd som en mor kunde vara, och Miss Grace, som upplyfte sitt vackra hufvud mot brodren, som en blomma mot solen. Der satt Jacob, vår vän, på läktaren midt emot; hans glada ansigte något mildradt af allvar och en högtidlig väntan. Kort sagt, aldrig hade ett auditorium med mera spänd uppmärksamhet helsat en ung prests första försök. — Under dessa omständigheter, var det något rörande i den brinnande andakt och sjelflörgätenhet, som karakteriserade denna morgons första andaktsöfningar, något som ovilkorligt gjorde ett djupt intryck på hvar och en i kyrkan. Den fromma poesien i den unge prestens predikan, rik på skristens österländska bilder, och vältalig genom uttryck af stark, fastän mildrad känsla, andades lik musik öfver hans åhörare och verkade djup tystnad och liflig rörelse hos alla. Uti predikan fanns denna inre styrka, dessa ofta återkommande satser och slutledningar, hvilka utmärka religionstalen i Nya England, men den uppvärmdes af den innerliga, halft återhållna känsla, hvarmed den uttalades, och verkade sålunda lik solstrålen, som på en gång upplyser och smälter. De starka egenheterna i Nya Englands lä