Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1853, sida 1

——— —— —s. — ——————— — ——2 och jag tycker ännu mer om honom för det att jag måste leta fram det. — Nå, jag hoppas att ni ställer så till, att han tycker om er också, sade Grace omedvetet, men hejdade sig straxt och såg litet förlägen ut.) Jacob var alltför belefvad för att märka detta, eller röja att han anade att Grace mente mer än hon sade — en slags belefvenhet som icke alltid medföljer en mera fashionable yta, och svarade endast: — iJag tänker, jag skall göra det, Grace! ehuru jag tvislar på att få honom att medgisva det. — lsan är den bästa menniska som någonsin funnits, sade Grace, och han handlar alltid som om han skämdes derför. Jacob vände sig bort och såg på den klara aftonhimmelen, som glödde lik ett lugnt, gyllene haf, och öfver hvilken nu den silfverhvita månen gick upp med en liten stjerna, som höll ljuset åt honom. — Han skakade några regndroppar från en törnrosbuske bredvid och såg dem glänsa och falla, under det Grace helt lugnt väntade att han skulle börja tala. (Forts.) RR RR RR We äu.l 24