2 Ar Angående sillfisket skrifves frän Bergen af A ——— — Hör på, min kära Jacob, jag skall säga dig att du känner intet till Onkel Tim, om du talar på det viset, för se han är just den envisaste best som man nånsin sett. — ÅJag känner Onkel Tim långt bättre än någon af er; han är inte mera ondsint än jag är, och hvad det beträffar med hans envishet så är det bara att låta honom tro, att han går sina vägar, då han går dina — det är alltihop. — Åå, nå det der är godt och väl, sade den andra, men ser du jag tror inte på det. Och jag slår vad med dig om en grå ekorre, att jag skall gå till honom denna samma afton, och få honom att tycka om både mig och min flöjt, sade Jacob. I följd häraf lyste den sena aftonsolen samma eftermiddag på Jacobs gula knappar då han begaf sig utaf till stridsplatsen. Det var: en klar, vacker afton. Åskan hade nyss skingrat sig och silfverhvita moln lågo upprullade i täta massor kring den nedgående solen; regndropparne glänste och vinkade till hvarandra på de gröna löfven, och alla steglitsar och bofinkar uppstämde sina sånger så att uti den lilla gröna dalen blef gladt som i en musikloge Jacobs själ öfverflödade alltid med den slags poesie, som består uti att känna sig obeskrifligt