—(—-öBZ:;t.tAAQAQAA — gemensam lagstiftande organ, innan man skriUtrikes Nyheter. solkthingsman, desamma som bildade majoriteten vid fattandet af det beslut, hvilket tills vidare uppsköt tullgränsens förflyttning till Elben, och som hade folkthingets upplösning till följd, hafva utfärdat följande manifest till sina valmän: Till våra valmän! Innan vi, undertecknade riksdagsmän, efter den i går föregångna upplösning af folkthinget, åtskiljas, hafva vi funnit det naturligt och passande, att söka förena oss om en gemensam meningsyttring, under förbehåll för hvar och en särskilt att afgifva en ytterligare förklaring. Alls icke någon grund har angifvits för thingets upplösning. Om den imellertid får antagas vara en följd af omröstningen vid 3:dje behandlingen, så måste det ihågkommas, att den bristande öfverenskommelsen emellan regeringen och solkthinget i denna sak icke angick sjelfva hufvudsrägan: tullgransens förflyttning till Elben. Denna åtgärd har från alla sidor erkänts vara en nödvändig följd af den kongl. kungörelsen af den 28 Jan. förlidne år och thinget har antagit samtliga förändringar i vår tulltariff, som af regeringen blifvit fordrade såsom vilkor för en tullenhet för monarkien. Men vi hafva funnit öfvervägande betänkligheter vid att i oförändradt skick gå in på ett lagutkast, hvari saknas hvarje bestämning om de vigtigaste frågor, som stå i förbindelse med en tullgemenskap, nemligen sammansmältning eller fördelning af tullinkomsterna; — betänkligheter vid att bortgifva en väsentlig del af den dan ska riksdagens myndighet, utan att veta till hvem, helst så länge som så mycket i Holstein ännu intager en hållning, som är långt ifrån att tyda på någon anslutning till en dansk monarki. Vi hafva funnit detta så mycket mera oförsvarligt, som det med hänseende till den framtida, nödvändiga utvecklingen af tullagstiftningen icke föresinnes någon annan utsigt, an en gemensam regering gentemot tre representativa församlingar, om än måhända med olika myndighet, — ett tillstånd, som blott skulle vara egnadt att hindra hvarje utveckling och framkalla oafbrutna sammanstötningar och slitningar. Vi hafva icke kunnat annat än finna det vara den rätta och naturliga vägen, att först tillvägabringa en gemensam författning med en der till upprättandet af en gemensamhet i de vigtigaste materiella angelägenheter, som skulle hänhöra under myndigheten af en sådan gemensam organ. Så som saken stod, både i och för sig sjelf och i förhållande till andra föreliggande saker, var det utan tvifvel orsak till att vänta, att man såsom den närmaste och enklaste vägen först skulle hafva försökt att låta saken gå till landsthingets pröfning. Det var hvarken att förutse, huru landsthinget skulle behandla saken eller huruvida under tiden hela ställningen kunde blifva så förändrad, särskilt med hänseende till försattningsfrågan, att solkthinget kunde finna anledning att biträda de förändringar, som möjligen kunde antagas i det andra thinget. —Ahhh