— — ——Uä— ä—BPr— — t——————— karakter gick en ådra af butter otålighet, som till hälften på skämt, till hälften på allvar, gaf sin prägel åt allt hvad han sade eller gjorde. Har du händelsevis haft att begära en tjenst af Onkel Tim, så har du nog märkt, att han låtit dig vanligen räsonnera en halftimma, för att bevisa det du verkligen behöft den, och att han derefter sagt dig att han ej kunde oupphörligt hindra sig med att hjelpa än den ena, än den andra. Under hela tiden har du kunnat se huru han gjort sina förberedelser att bevilja din anhållan, och en besynnerlig blinkning med ögonen säger dig att han nu snart ämnar låta dig höra slutet på hela saken hvilket alltid låter: Ja, aldrig är det annat; men jag får väl lof att görat till sluts ändå! — Och så går han bort och kan arbeta så länge dagen räcker, och slutar sedan med den vanliga afskedsuppmaningen: att man inte behöft kalla på grannens hjelp, då man kunde ha hulpit sig sjelf. Om någon af Onkel Tims grannar voro i något betryck, så var han alltid tillhands att säga dem: Ni skulle inte ha gjort på det viset; det är obegripligt att folk ej kan ha mera förnuft; och sedermera slutade han sina förmaningar med att arbeta flitigare än någon annan, för att hjelpa dem ur sin förlagenhet, under tiden pustande i andanom och knotan