som hade utsigt åt en skog af hummelstänger? Minns du hur de lätta vestanvindarne brukade leka ibland ärtblommorna och skaka Maissaltens långa tofsar, och huru fåfängt vinden försökte åstadkomma en lika kurtis med de ansenliga kålhufvuden, som växte högtidligt bredvid? Sedan var der ju en hel granngård af purpurbladiga rödbetor och fjäderlätta palsternackor; långa rader af krusbärsbuskar tätt invid gärdesgården, blandade med paradisäppelträd. Längre bort i ett hörn var en liten jordlapp, sparsamt ägnad till trädgårdens prydnad. — Der prunkade solrosor, vallmor, ringblommor och jalappa, och sedan var der en liten låda för sig sjelf med en enda ljusröd geranium uti, hvilken tycktes finna sig lika främmande der som en fransysk dansmästare på en Yankeeklubb. Detta var Onkel Timotheus Griswolds boning. Onkel Tim, såsom han vanligen kallades, hade en karakter som en målare heldre skulle tecknat för dess dagrar och skuggor, än för dess symmetri. Han var lik en kastanje, full af taggar utvändigt, men med en god, kraftig kärna inuti. Han hade det simpla, sunda, praktiska förstånd, den beräknande verldsvishet, som medlemmarne af hans folkklass i Nya England äga; han hade äfven ett godt hjerta, men genom hela lagret af hans