nya ställning som Montenegro tänker intaga vunnit en stödjepunkt. som erhåller en ytterligare fasthet genom Rysslands medhåll, och slutligen vållas icke det minsta bryderiet genom den upproriska befolkningen på Libanon, som för ögonblicket icke blott håller halfva armen i schack, utan äfven förorsakar statskassan betydliga utsister. Man har erhållit ganska betänkliga notiser från Albanien, enligt hvilka en stor del af detta landskaps befolkning, som till sitt öfvervägande antal är kristen, befinner sig i uppror. Liktidigt har inträffat en kurir från Omer Pascha, befälhafvaren öfver den mot Montenegro sammandragna styrkan. Den depesch, som kuriren medförde, innehåller tre fordringar, nemligen om förstärkningar, om pengar och slutligen om en fullmakt, som bemyndigade paschan att efter omständigheterna träda i underhandlingar med insurgenterne. Detta fälttåg är af en ojemförligt svårare beskaffenhet, än det i Bosnien; motståndarne sjelfva såväl som terrängen äro i Albanien och Montenegro, särdeles i det senare landskapet, af en helt annan natur. Slutligen är det icke fråga om någonting mindre än att intaga en ofantlig bergfästnin, som sjelfva Montenegros gebit utgör, och mot hvilken alla Osmanernas ansträngningar förut i tvenne århundraden strandat. Det är nu en fråga om Omer Pascha skall blifva lika olycklig emot bergsboerna i Europa, som hans kollega varit emot bergsboerna i Syrien. Blir detta händelsen, så kan ingenting hindra en allmän uppresning af de slaviska folken från Thermopyle ända till Donaumynningarne, hvilken möjligen kan hafva konflikter till följd, hyilka komma att utkämpas långt bortom Turkiets gränsor och för närvarande knappt skulle låta beräkna sig. Personer, som äro invigde i affärerna, och som annars icke höra till de sanguniska skaplynnena, hysa de allvarsammaste farhågor, att Ryssland umgås med några planer emot Osmanernas rike, men icke tänker att utföra dem direkt, utan på omvägar medelst partiella uppror i de europeiska provinserna. Det tros imellertid att Ryssland denna gången väsentligen skall använda sin diplomatiska skicklighet på att hålla dessa uppresningar isolerade från hvarandra, så att de icke må kunna blifva i stånd att samverka för ett enda ändamål. Ty till en början ligger det för Ryssland icke så mycken vigt på förstöringen af muhamedanska väldet vid Bosforen, som sastmer på förvärfvandet af en position så mycket som möjligt i närheten af adriatiska hafvet och de angränsande österrikiska provinserna, just en sådan som t. ex. Montenegro skulle kunna erbjuda. Denna ställning skulle sedan i södra Europa måhända hafva samma betydelse som ställningen vid Weichseln för norden. Till de tre eskadrarne i Östersjön och de tvenne i Svarta hafvet komme en sjette, en sjunde, ja möjligtvis en åttonde i Adriatiska hafvet. Ryssland hade då ryckt mycket närmare Italien, der en gång (på Lombardiets slätter) enligt artikelförfattarens mening Europas öde skall afgöras.