ligen anses vara ett af dess utmärkande drag. Om vår hjeltes utseende är ej stort att säga — icke en gång hälften så mycket som flickorna i Newbury hade anmärkt, då han första söndagen lyste fram i kyrkan. Det var hos honom en skälmaktig uppsyn, ett klokt och qvickt uttryck i ögat, en jovialisk öppenhet, en rättframhet i sätt att vara, som var särdeles intagande isynnerhet för fruntimmer. Det är sannt att Master Jacob hade en synnerlig belåten tanka om sig sjelf, en fullkomlig öfvertygelse att intet i verlden fanns som han icke kunde lära eller göra, och denna tro var uppehållen af en öfverflödande och segrande gladtighet, som omedvetet tog allas sympathier med sig och lät. dem känna sig lika belåten med hans egenskaper och intriger som han sjelf. Det finnes två slags egenkärlek: den ena roar, den andra retar; hans var af det roande slaget. Det tycktes, i sanning, ej vara annat än ett lifligt sinnes öfverflödande glädtighet, förtjust med allt som är förtjusande både hos sig och andra. Han var alltid färdig att förstora sitt eget lof, men också lika färdig att prisa sin grannes om samtalet leddes ditåt. Som hans egna fullkomligheter voro honom bättre kända, så sagnade han sig mera beständigt åt dem, men blesvo någon annans upp