och hvem ar menniskan, som ar hjelten här, som låter våra hiertan klappa, våra ögon fuktas ofrivilligt, som låter tvenne verldsdelars folk i denna stund mötas i samma interesse, samma smärta, samma begrundande, och samtala öfver en gemensam sak, en sak, som är — hela mensklighetens? Det är den ringaste, den mest värnlösa, mest föraktade af menniskor, en man som knappt kan läsa och alls icke skrifva — en fattig negerslaf. Men han är en menniska, i ordets högsta betydelse, ty han är Christen. Och menskligheten fröjdas i honom öfver sitt högsta lif. Så långt har den Gudomlige hjelten framträngt. Och så långt har romanen följt den Gudomliges spår i upplyftandet af menniskan. Romanen och dess syskon, Novellen och Skizzen, ha äfven den förtjenst att de göra oss bekanta med vidt aflägsna land och folk på ett mer hjertligt och lefvande sätt än andra böcker förmå det. Resebeskrifningar gifva beskrifningar af yttre ting och tillstånd. Vettenskapliga böcker kunna lära oss känna ett lands Geographi, freologi, dess Flora och Fauna m. m. samt slägtcharakteren af dess folk. Romanen åter låter oss se folkets hjerta och inre lif. Den öppnar för oss hemmet; den låter oss der se hussadern och husmodern, ynglingen och flickan, barnet, tjenaren; lär oss känna hvad som der är deras lefnadsmål, deras fröjd och sorg, arbete och tidsfördrif; den låter oss se de träd som gifva dem skugga, de blommor som sagna dem, med ett ord låter oss se menniskan i hela hennes menskliga verld, i dennas särskilta gestalt i detta land, hos detta folk. Och vi veta knappt en större och äfven en nyttigare njutning än den, att i våra stilla hem, så liksom genom trollslag förflyttas i främmande länder, och göra bekantskaper med nya karakterer och tillstånd, och af dem lära — åtminstone hur det går till i verlden. Ty ehuru Sveriges ädla och älskliga skald Franzen, charakteriserade romanen som en händelse som aldrig händt, så våga vi påstå, på grund af mången ersarenhet, att allt hvad den sanna romanen skildrar, verkeligen händt och händer alla dagar, om icke precist på samma sätt som dem romanen framställer, likväl i analoga, och att ingen roman är så romantisk, som stundom det verkliga lifvet. Och vi önskade att hvarje ung man och hvarje ung flicka skulle uppfatta sitt lif i dess sannt romantiska betydelse, — och tidigt besinna sig på att skrifva sin sjelf-biographi. Dess roman bör bli vida mer än en liten kärlekshistoria. Men om den blir en kärlekshistoria i stor stil, — så mycket bättre. Den äkta romanen är en sådan biographi. Men vi återvända till romanens mission att närma skiljda folk och länder till hvarandra genom framställande af deras hjertelif. Amerikas folk har gladt sig att af svenska romaner lära känna Sveriges land och hemlif. Svenska läsare, som nyligen genom Uncele Tom blifvit införda i Nord-Amerikas hem, naturscener och samhällsförhållanden, skola säkert med stigande. interesse fortsätta bekantskapen med dessa, genom Amerikanska romaner och teckningar. Och de som med varmt deltagande följt Uncle Tom under hans öden, skola gerna följa dessas skriftställarinna i hennes skildring af charakterer och scener bland Pilgrimernas afkomlingar, gifven i Majblommany, den första utslagna blomman af hennes författaregåfva. Hon var, då hon skref dessa, en ung mor, omgifven af husliga omsorger, (af hvilka den lilla Skizzen en husmoders pröfningar är en humoristisk skildring). Hon skref dessa skizzer på lediga stunder och för en liten krets af vänner, utan att då tänka på att offentliggöra dem. De äro sörstlingar af en ung, rikt utrustad själ. Och ehuru de bäme K