Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1853, sida 2

——— Har du, o läsare eller läsarinna, kännt den lyckliga kärlekens hemlighet, eller eger du ett rent sinne, som kan ana den, så oskuldsfullt och himmelskt som den bör fattas, då kan du lätt föreställa dig ljufheten af de stunder, som Falk och Julia på eftermiddagen fingo njuta ensamma med hvarandra. Sådane stunder, menniskans lyckligaste och skönaste, beskrifvas ej i ord. Det är endast musikens toner, som kunna återgifva dem. På aftonen samlades man till den större afskedsfesten vid Klingenberg. Falk anlände sent, och Julia stödde sig på hans arm. De vandrade fram emellan den böljande menniskomassan, men sågo ej, kände ej någon annan än hvarandra. De gingo in i den större, med blommor smyckade danssalen — snart ljödo tonerna af en vals, och lätt som en vind flög Julia, förd af sin väns kraftiga arm, genom salen. Ingendera hade haft begrepp om vals förr, påstodo de båda. De gingo ut i parken, kastade en förundrad blick på den ståtliga fontänen, hvarur punsch och andra goda drycker flödade, under det små nymfer fyllde bägarne. Falk kunde ej undgå att dricka ett och annat glas med vänner, som ville bli presenterade för hans fästmö, och önskade dricka. de förlofvades välgång. Slutligen skallade ropet: Upsala sångare! —