Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1853, sida 2

—O e —————ä——— Nu har jag det! — Jag ville ju likna vårt tåg vid Agonauternas. Se här hafva vi ju fått det gyllene skinnet! Ett smattrande fyrverkeri, som slöts i ett briljant eldregn, upplyste parken utanför och gaf tecken att festen var slutad. Ännu en gång börjades dansen i salen, under det himlen allt mer och mer mulnat. Snart gjöto forssar af regn ned öfver de. eldiga tillstallningarne och sinnena. Falk svepte sin kappa omkring Julia och bar henne lätt, såsom om han burit ett barn, öfver pussar och rännilar, till dess han nedlagt sin ljufva börda i vagnen och satt sig sjelf vid hennes sida. Åsskedets timma slog blott alltför snart för alla, men ingen kände det bittrare än de båda unga, som här vunnit hvarandras hjertan och smakat den oändliga sällheten af den inbördes gemenskapen. Falk hade velat gifva hälften af sitt lif, för att slippa resa, men han måste, ty en gammal fader väntade med otålighet hans hemkomst. (Forts.) A— ——