Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1853, sida 1

2 snart sitt parti, sattade Julias hand och sade med en hos honom ovanlig hjertlighet: — Jag mottager edra blommor i denna mening, min fröken. Tro mig: de skola såsom uttryck af er vänskap alltid ega för mig det högsta värde. Men ni tillåter väl, att jag delar litet med mig åt vännen Falk, som ni ser står der rent af handsallen. Jag undrar ej derpå, ty han har ju förlorat sitt vad, vet jag. — Han har förlorat mer än det, broder. Men låtom oss nu taga afsked af fröken Julia! — Falk tog ett steg mot dörren, men hejdades af Julia, som leende yttrade: — Hörde ni ej versens sista ord, Falk: hvad kärleken gilver, från hjerta till hjerta den ger. — Ser ni denna lilla heliotrop, min alsklingsblomma? Vill ni hafva den i stället för buketten? — Julia! Julia! utropade Falk hänryckt. Ni återger mig lifvet, ja, mycket mer än detta. — Säg mig och håll mig ej längre i denna dödande ovisshet — säg mig, Julia: är det kärleken, som gifver mig denna blomma? Julias ögon glimmade af en tår, hennes kind purprades lätt, men hon svarade med stadig röst, i det hon räckte Falk blomman och sakta lade sin hand i hans: — Kanske gifver kärleken er mer än detta, Falk. Hoppas!