Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1853, sida 2

Backlund spratt till, då Falk hviskade i hans öra: — Här är hon, den sköna okända, om hvilkens blomsterbukett vi tvista. Fråga henne nu! — God morgon, mina herrar! ljöd det nu gladt ifrån fönstret, från Julias mund, i det hon uppstod och gick vänligt helsande emot de båda svenskarne. — Hvad är det, som bereder mig nöjet af edert besök i dag så tidigt? Jag hade knappt hoppats få se er, före eder hemkomst i afton från Kolsaas. — Orsaken att vi vågat störa er så tidigt, grep Falk modigt till orden, är den, att det är ni och ingen annan, som skall slita vår tvist. — Ett lätt utrop undföll Julia, under det ett gladt leende sväfvade öfver hennes lapar. ? — Ah! Är det min blomsterbukett er tvist gäller ? — Känner ni igen dessa blommor? frågade Falk, i det han framtog den lilla buketten, som blifvit honom så dyrbar. Rosorna i fönstret voro ej skärare, ej skönare än de rosor, som framträdde på Julias kinder, då hon igenkände de blommor, som hon aningsfullt sammanvirat. Hon svarade slutligen sakta: