Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1853, sida 1

gesedan. Ja, Falk hade verkligen skrifvit dessa ord, och hans blickar hvilade uppå dem, liksom häpnande öfver deras djerfva tal. Mer än en gång var han färdig att gripa pennan och stryka ett stort svart streck öfver de betydelsesulla bokstafverna, men han hade ej mod dertill, ty, ack, den tanke de innehöllo var honom ju så kär! — Under denna strid framtog han ifrån sitt bröst en blomsterbukett, väl inlindad i ett fint postpapper. Buketten var sammansastad med ett band af de svenska (gula och blåa) färgerna och bestod af några få, men utsökta blommor, deribland en halfutsprucken skär mossros. — 0, den är ifrån henne! Den kan icke vara ifrån annan! ljöd det i Falks innersta. Han förde blommorna till sina läppar, och då hans ögon stannade på rosens knopp, märkte man på hans drömmande väsen, att han deri tyckte sig se sin Julias bild. I dessa svärmerier afbröts han af Backlunds ofvananförda ord, ifrån det inre rummet. Då Falk ej svarade fortfor Backlund: — Eller kanske du ger vadet förloradt? Nåväl, tag då hit buketten, ty den skall bringa sin ägare lycka, det känner jag på mig. — Lemna dig buketten! utropade Falk hastigt, liksom träffad af en pil. Aldrig, min inbillske vän! Men jag tror mig nu med sä