Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1853, sida 1

—— — ——— 007—55—— est en god, ren qvinnlig ande råder; huru mycket större är då ej detta behag, när samma ande der sjelf möter oss, i en skön gestalt? Julia satt, då de båda svenskarne inträdde i hennes rum, vid sönstret och lutade sig ned öfver en af sina älsklingsblommor, en liten enkel heliotrop, och inandades dess doft. Hon hade med klappande hjerta hört huru stegen nalkades, och då Falks hand fattade låset, gick en darrning genom hela hennes väsen, hvilken hon sökte beherrska, genom att vända sig bort och hemta kraft ifrån sin kära blomma. Sjelfva Backlund greps af en viss känsla utaf vördnad, ja nästan andakt, då han stannade vid dörren till Julias rum, och lät sina blickar sväfva slygtigt omkring de vackra gravyrerna på väggarne, bland hvilka man märkte en utmärkt lithografie af den danske målaren Kiörboes Newfoundlandshund, ett vackert porträtt af Jenny Lind, Julias förtjusning, af Welhawen, alla norrska damers älskling, och åtskilligen andra för Julia dyrbara personer. På det lilla skrifbordet stod en statyett af Wergeland, omgifven af friska blommor. Men den vackraste bilden var dock Julias sjelf, der hon satt, i sin hvita morgondrägt, med sina gula lockar, med hufvudet nedböjdt bland blommorna i fönstret: en hvit lilja ibland rosor.