Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1853, sida 3

honom ej. Åtta dagar derefter, den 4 Oktober, skulle Benialta Jugungar. jämnte deras farfader, Ole Hansen, en öfver 70 år gammal man, till skogen att köra timmer. Då de kommo upp till säetern (fåboden), varseblefvo de några gropar. — Här är visst björnen, sade gubben. — Låtom oss se efter, sade ynglingarna. — Ja men Vi måste vara försigtiga, invände gubben. Du Ole Iver, gå hem efter din bössa (ty Hans, den äldste, hade sin med sig). Medan Ole gick hem, satte gubben ett famns långt skaft på Sin yxa, och när Ole kom tillbaka började de att se sig om, och under det de gingo bit och dit, kom björnen med ett fruktansvärdt brummande emot dem; då svängde gubben sin yxa i luften, hvarvid björnen blef liksom rädd och vek undan. I det samma sköt den yngste, men var ej säker om han träffade; ty det var mycket buskar i vägen. Derpå satte björnen af inåt skogen och gömde sig. De började då att söka återigen; ty de såg0 att han blifvit betydligt blesserad och hade förlorat det ena bakbenet. — Vi måste vara mycket försigtiga, sade gubben; ty detta är det fruktansvärdaste odjur Jag någonsin sett; vi måste följas åt. Innan de visste ordet af, kom björnen åter sättande fram bakifrån en enbuske emot den äldre ynglingen; han var ej sen att lägga an; men det klickade för honom, och i samma 6— gonblick reste sig björnen och kastade honom under sig, i det han förfärligt brummande började rifva och bita. Gubben sprang då fram och gaf björnen några dugtiga hugg i hufvudet och halsen. — Hugg på, hugg på, farfar! ropade Ole. Så gjorde denne också, men björnen släppte icke Hans förrän brodren satte sin bössa på dess bröst och fyrade af, så att skottet gick in på ena sidan framför bogen och ut bakom bogen på andra sidan. Först då släppte björnen Hans och dog kort derefter. Nu är hans skinn uppspikadt på Jon Holmöes vägg, hufsvudet uppsatt på en stång, och Hans, som var så tapper, är återigen frisk från sina många blessyrer. En hårlock af Wellington. I engelska tidqningen Times läses följande annons: Ett fruntimmer, som är i besittning af en hårlock som år 1841 afklipptes hertigen af Wellington, önskar att afyttra en del af densamma. Hon kan nöjaktigt bevisa hårets äkthet och förklara sättet, hvarpå hon kommit i besittning af berörde lock.