Falk var förtjust, men Backlund var utom sig. — O mina damer! utropade han hejdlöst. Ni kunnen ej föreställa eder hvad jag känner i detta ögonblicket! Den ena af de tilltalade vände sig om skrattande högt och svarade: — Nej, minsann, vi det kunna; men vi inbilla oss att det är något ovanligt. — Ovanligt? Huru litet uttrycker ej detta ord! Nej, gudomligt, himmelskt, — något med ett ord som ej kan uttryckas på något menskligt språk — åtminstone ej på mitt modersmål; — tillade Backlund suckande efter sin öfveransträngning. — Tycker min herre då så mycket om dans? frågade den samma damen, som en gång lossat sin tungas band. — Om jag tycker om dans? svarade Backlund. Jag ville dö i en dans; d. v. s. jag ville lefva evigt i en dans. — En svår önskan att få uppfylld, åtminstone den sista; genmälte damen leende. — Kors att jag aldrig sett dig dansa? inföll nu äfven Falk, som gerna ville vara med i konversationen. — Huru kan du vilja så kompromettera mig? hviskade B. förgrymmad, och fortsatte högt: Nej det undrar jag ej på, ty vi ha så 2