ett i hans ögon så sarligt gladjespektakel. Längt derifrån! kalescher, buggys (ett slags höga chaisar), omnibusar, vagnar af alla sorter passera med största trankilitet förbi de brinnande tjärtunnorna; hästarne äro vana vid sladdrandet af slika flammor, ej heller skrämmas de af svärmare; och den promenerande allmänheten går sin gata fram lika trygg som om den djupaste stillhet herrskade. Somliga stanna naturligtvis för att påse herrligheten eller sjelfva verksamt deltaga deruti. Eldsvådor, slagsmål 0. s. v. uppkomma icke af eller vid dessa högtidligheter, ehuru smärre ledsamheter visserligen här och der inträffa, såsom svedda rockskört, afbrända klädningsläp, skadade parasoller; äfvensom det är exempel på gossar som fått flera fingrar afbrände, då de oförsigtigt påtända sina små kanoner. Eldsvådor existera merendels om nätterna, och, såsom man tror, oftast påtända med flit. Ingen fäster sig dervid eller bryr sig derom, mer än de fria brandkårerna (the Fire-companies) bestående af all slags ungdom, och som härvid i ögonblicket samlas vid sina små eldsignalstorn, draga ut de gentila sprutvagnarne, rödmålade och försedda med en mängd blanka messingsbeslager, samt de långa slangarne, hvilka likt ormar utefter gatan följa sprutvagnen. Hvarje eldsvåda utgör ett slags fest för dessa kompanier. Alla dessa ynglingar, valda af sina vänner bland stadsboerne, och brinnande af begär att öfverträffa hyarann, flyga snarare än gå: de draga den lätt och nätt gjorda sprutvagnen liksom till en triumf, och tusentals pojkar, uppbärande slangen, följa efter under högljudt allo, skratt och hojtande. Framkomna till det brinnande huset gå de till väga med en djershet och raskhet, som man måste beundra. Sjelsva sprutföraren är alltid någon förut utsedd, för sin skicklighet och oförsagdhet utmärkt person. Oftast släckes elden genast, eller efter takets asbrinnande; går den genom våningarne, så stannar den dock med det huset, som antändts; högst sällan, såvida icke storm eger rum, förtaras flera hus. Stor trängsel bland allmanheten spörjes vanligen icke, emedan ingen sätter värde på eldsvådor. Husen äro alltid assurerade, möblerna eller inneliggande varor ofta också; man vet att sprutorna göra allt hvad i mensklig makt står, och dermed måste man nöja sig. Stora olyckor af innebrända, eller af olyckliga som förlora allt, gifvas visst här som öfverallt der elden kommer lös; men den allmänna hjelpsamheten i allt som står att hjelpa, är här större. Tecken till vakt ser man vid eldsvådor aldrig; blott en och annan policist, som söker attrapera ficktjufvar och hindra stölder af utburna saker. — Slagsmål existera också talrikt nog, och utgör det en annan af skuggsidorna i det amerikanska lifvet. Men det goda är, att med full säkerhet hvar och en, som icke sjelf begisver sig in i krakelet, eller icke om aftnar och nätter går på de sämsta gatorne, någonsin är utsatt för farorna deraf. Här finnes en stor hop s. k. Rovdies eller Loafers (svarande i visst fall mot Stockholms hamnbusar, men icke trasige som desse, utan egentligen okynnigt och öfvergilvet ungt folk). Dessa tillställa så ofta de kunna, spektakel och slagsmål vid hamnarne, eller i vissa stadstrakter, äfven på de sämre källrarne. Polisen går ofta för lamt tillväga med dessa Loafers: i New-York anses till och med en del af sjelfva polisbetjenterne bestå af sådana personer, som låtit engagera sig för att vid förefallande tillfällen bistå sina vänner, de hjelpa andra Rowdies, i stället för att hjelpa allmänheten. Det är ju temligen kanaljöst. Något, som eljest förvånar hvarje Europd, är att fyra slags personer synas så godt som alls icke till, hvarken i S:t Louis eller andra städer, der jag varit, och finnas det närmaste ej i Amerika: tiggare, trasige, krymplingar och fulla på gatorna. Fattige finnas nog, ja stundom i myckenhet; i synnerhet bland invandrare, som, när de stå på stranden här, mången gång ej hafva en skärf. Men de, liksom