———557 — Jag kan ej påminna mig, att jag sett mannen förr, återtog Backlund kallt; sast nog måste det ha inträffat någon gång. Sannolikt har han varit i Upsala och gjort min angenama bekantskap på något rummel. Men ser du: buketten — den tillhör mig! — Buketten? Hvem har sagt dig det? — Hon sjelf! — Hvilken hon? — Hon som kastade den åt mig, vet jag. 0 du skulle ha sett henne! Du skulle som jag hafva kysst hennes hand, tryckt henne i dina armar och hört henne hviska i ditt öra: Backlund, jag älskar dig! — Och allt detta har du i dag erfarit? — Ja, min bror, allt detta har jag i dag erfarit! Falk såg på Backlund, liksom hade velat undersöka om denne förlorat förståndet. Sedan han hört Backlund med fullkomligt sammanhang, ehuru visserligen med vederbörliga tillägg, berätta sin historia, visste han ej hvad han skulle tänka. Emellertid påstod han bestämdt, att buketten ännu vore hans, intill dess han af den sköna okändas egna läppar hört utslaget fällas till Backlunds förmån. De disputerade länge härom och Falk sökte öfvertyga Backlund, att det hus de besökt, ej varit det rätta. Under sina vandringar fram och