Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1853, sida 2

spegeln, så kan Greta gå och bedja honom komma upp. — Men jag skulle ändå helst vilja sjelf — — inföll Backlund. — Kommer aldrig i fråga, afbröt honom den artige värden. — Tror du jag släpper dig så lätt, sedan jag väl fått tag uti dig. Greta, fortfor han vänd till den inkomna tjenarinnan; ser du den der herrn der nere med hvita mössan? Det kan ingen annan vara än han, ty han står och tittar oupphörligt hit upp. Gå ned och bed honom komma upp och äta frukost i sällskap med hr Backlund. Den tilltalade gick. — Se så, nu slå vi oss ned! Backlund lät ej säga sig detta två gånger. Ett präktigt frukostbord stod uppdukadt med alla möjliga goda saker, deribland tvenne vinbuteljer voro de icke minst inbjudande rätterna i B:s ögon. Värden fyllde också genast glasen, fattade sitt, klingade med Backlund och sade hjertligt skrattande: — Tack för sist, bror Backlund! Det var trefligt den gången. — Tack sjelf bror! Ja f—t trefligt, minsann! Jag glömmer aldrig den dage; de Backlund, bjudande öfver sin vär IUA sk ta rätt hjertligt. Under tiden