från boken stod Backlunds jovialiska person helt plötsligt sör hans åsyn. — Hvem är ni? utropade mannen bestört. — Hvem annan än eder ödmjuke tjenare och vän, Carl Edvard Backlund, gammal student, längtande att få äta en god frukost och tömma ett glas eller två med eder — svarade Backlund med den oskyldigaste min i verlden. — Nå, god dag, bror Backlund, hederspascha! Alltid dig lik! Men säg mig huru i all verlden har du hittat till mig och huru har du kommit in hit i rummet? känner du konsten att gå igenom lyckta dörrar? — Nå en fråga i sender! Men allt det der förklarar sig bäst vid frukostbordet och om du tillåter begifva vi oss genast dit. Jag är såsom du vet en man mera af handling än af ord. — Det har du minsann rätt uti; utropade mannen uppspringande. Kom låtom oss gå ut i salongen der frukosten måste vara fardig. — Tillåter bror, frågade Backlund, under det de gingo ut ur kabinettet, som varit Backlunds pinorum, att jag ropar upp min vän Falk från gatan; han går der nere och väntar på mig. — På intet vis; vi skola skicka efter honom. — Låtom oss se efter honom i reflexions