ta och vidtaga de åtgärder, som efter en sädan granskning befinnas vara af nöden! Må äfven lärarne besinna, att de åtagit sig ett högt uppdrag, då de åtagit sig att uppfostra en ungdom till skickliga, dugliga och nyttiga samhällsmedlemmar, och må de, om de se sig ej kunna uppfylla detta uppdrag, helldre afsäga sig detsamma! En svårighet, hvaraf mången af våra läroverk, särdeles tillämpningsskolorna, lida, är bristen på passande läroböcker i vissa ämnen. Så saknar man ock vid Handels-institutet en passande lärobok i det omfattande ämnet: nationalekonomi. Man kan ej fordra, att läraren, som undervisar i detta ämne blott ett par timmar i veckan, skall för det arfvode han derför åtnjuter utarbeta en lärobok, äfven om han vore vuxen ett sådant uppdrag. Derfsöre vore det godt, om då en ny lärobok i ett ämne behöfves, ett pris kunde utsättas för utarbetandet af en sådan. I fall Handels-institutets tillgångar det medgåfve, skulle vi rigtigt önska, att dess direktion ginge i författning om något sådant, sedan man gjort sig klart hvad den önskade läroboken borde upptaga och omfatta. Enligt vår tanke borde den innehålla de första grunderna istatshushållningsläran: om uppkomst af egendom, om kapital, handel, varuvärde, kredit, mynt, vexlar, bankväsen, m. m.; sedan ett sammandrag af den svenska handelslagstiftningen, om de utländska handelsoch tullförhållandena o. s. v. Ett sådant arbete vore af behofvet påkalladt, äfven utom Handelsinstitutet. Oundgängligt för ett läroverk, som vill dana elever med kunskaper och sedlig kraft, är att der finnes en god diciplin. Hari ligger ett bland hufvudkännetecknen på läroverkets goda eller dåliga tillstånd. En enda blick på lärjungarnes hållning under en lektion är för den erfarne granskaren tillräcklig att uppdaga för honom på hvad ståndpunkt läroverket står. Befinnas de uppmärksamma, tysta, ordentliga, så kan man vara viss på att de ock inhemta kunskaper. Aro de motsatsen, kan man vara lika viss på att de lära föga eller intet. Men det är icke blott för kunskapernas skull, som den stränga ordningen och takten i en skola år af nöden. Ingenting inverkar mera på ynglingarnes karakter. Grundlaggas i skolan sjelssvåld, håglöshet för arbete, likgiltighet för uppsyllandet af pligter, lättsinne och okynne, så fastna dessa oarter vid karakteren för långa tider och blifva måhända aldrig bortnötta. Det är just ett bland kännetecknen äfven på en lärares duglighet, om han har förmåga, att uppehålla en rätt skoltukt, (hvilken dock, i parenthes sagdt, ej behöfver vara ett stelt tvång), men han måste härvid äfven understödjas af föräldrar och målsmän. Det är en svår sak, att hålla ordning i en skola med bortskämda, okynniga ynglingar, särdeles då de kommit öfver den ålder, då kroppslig bestraffning kan lämpligen användas. Derföre åligger det föräldrar, att, i st. f. hvad som nu ofta sker, gemensamt med barnen fröjda sig åt de roliga skolputs dessa hafva att berätta, näpsa dem för dylika lustigheter och för öfrigt dels på lektionerna, dels hos läraren underrätta sig om deras uppförande. Det är beklagligt ofta att se huru litet föräldrar, som eljest göra anspråk på förstånd och bildning, i detta fall vårda sig om sina barns verkliga väl. Också är det en stor skillnad emellan de s. k. bildade och de ringare klassernas barn i afseende å skickligt uppförande i skolan. Förf. äf denna uppsats har haft tillfälle att anställa många jemförelser i detta fall, både såsom slitig besökare och såsom lärare i söndagsskolor, för barn af arbetsklassen, och i lärdomsskolor. Och jemförelsen har alltid utfallit till de förras fördel. Hvad lärjungarne på Handels-institutet angår, så hafva åtminstone de älste af dem uppnått den ålder, då deras eftertanka borde ha väckts derpå, att de gå på institutet för att arbeta och lära, men icke för att drifva gyckel. Och dessa äldre borde äfven kunna hålla tukt q— ——