Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1853, sida 1

— O hvad jag är lycklig! — utropade Backlund i det han flyttade sig helt nära sin dame och höljde hennes hand med sina kyssar. I detta ögonblick ringde det på dorrklockan. — Jag är förlorad! Det är min man! utropade damen uppspringande. För all del göm er, ty han skall döda både mig och er! — Jag måste gå att möta honom. Backlund befann sig ensam. tt dumt äfventyr! mumlade han. HIvar tusan skall jag då ta vägen, ty ej är just roligt, att mista lisvet heller, då man kommer på sådane här fredliga eröfringståg. Men här står ett bord. Ack om jag ändå hade broder Falks figur! Men buketten den är dock min. — Med dessa ord upplystade Backlund den ända till golsvet nedfallande bordduken, drog en djup suck, tvekade, men en grof basröst hördes i yttre rummet; det fanns ingen annan utväg; Backlund kröp under bordet. Bemödande sig att intaga en så beqväm ställning som möjligt, vidrörde han något, som liknade ett par stöllor. Han kände nogare efter och fann ofvan stöflorna ett par byxor. Är det någon här? hviskade han. — Får ej lof att vara i fred? svarade en dof stämma. Oaktadt icke rädd af naturen, fann Back