Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1853, sida 2

—2 UL— —A QAet— — den första bön ni gör mig! Begär mitt lif men ej eder biljett! Jag vill, jag kan icke lemna eder den. — Ah, jag förstår, yttrade damen, med harmsen ton; ni har den ej längre qvar; ni har missbrukat det förtroende jag satte till eder. Ni har kanske roat edra bekanta med den, för att få skryta med edra triumfer; ni har kanske glömt den på edert bord, eller i eder papperskorg. — O ve mig osörsigtiga!Den talande dolde ansigtet i sina händer och suckade djupt. — Jag försäkrar, jag bedyrar — stammade Backlund. Ni misskänner mig. Kan ni tro att jag skulle så missbruka den vänskap ni visat mig. — Nå hvar är då mitt bref? Om ni bär det vid edert hjerta, såsom ni sade, så låt mig åtminstone se det! Backlund satt som på glödande kol. Han hade ju aldrig fått något bref; huru skulle han kunna visa det? — Ni svarar ingenting? Ha, det är då såsom jag trodde! — Damen snystade konvulsiviskt. (Forts.)