Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1853, sida 2

— ————— den. O hvad jag längtat efter denna stund! Jag trodde att alla klockor i staden blifvit skjutna tillbaka, blott för att förlänga min oro. — Men hvad vill ni mig då? frågade den okända något tvärt. — Hvad jag vill er? Inser ni ej att jag älskar er, att jag tillber er, att jag — — Backlund stannade; det var tydligt att han ej fann ord för sina känslor. — Men huru kan ni älska mig, då ni föga eller intet sett mig, och då ni ej det minsta känner mig? — Ack, jag såg er nog för att finna, att ni var en engel af skönhet och godhet. Eder blick, då ni kastade blomsterbuketten till mig, sade mig allt. — Backlund hade knappt yttrat dessa ord, förrän han hejdade sig. Han hade förtalat sig, han hade glömt, att det här ej var fråga om någon blomsterbukett, utan om en biljett. — Men han hemtade sig snart och fortsatte : — Och eder biljett sen, som jag tryckt till mina läppar och lagt vid mitt hjerta — läste jag icke deri all den känsla, den ömhet, hvarefter min själ så länge suckat. — Min biljett! utropade damen. O, ni måste gifva mig den åter! Hvar har ni den? Låt mig genast få den! — G tvinga mig ej, bad Backlund, att afslå