Alla uppstego. Fru B. räckte de båda svenskarne sin hand. Fröken Julia nickade vänligt åt Falk, och tackade honom för reseberättelsen. Med möda återhöll han sig ifrån att fatta hennes hand och föra den till sina läppar. Det hade ju kunnat ske på det allmånnas vägnar, varit en hyllning åt hela norrska nationen, tänkte han; men han vågade ej, utan drog sig bort, halfrusig af förtjusning och förhoppningar. Uppkommen på det trefliga, beqvämt inredda gästrummet, lade han sig, men somnade ej förrän morgondagern bröt in genom fönstergardinen. Var det vännen Backlunds något högljudda sömn, eller var det något annat, som höll honom vaken? — —