varande och tillkommande salighet; yttrade Backlund lisligt i det han förnöjd tände sin cigarr. Afven Falk tog en cigarr, men han tände den ej. Måhända var det derföre att han satt bredvid fröken Julia, som tyst lät sina blickar irra bland natthimmelens moln. — Nå, Falk, yttrade Bärndorf, i det han satte sig beqvämt i sin stol; nu är det ni som har ordet. — Med nöje skall jag berätta vår resa, så godt jag kan, svarade den unge Upsalastudenten, utan att låta bedja sig länge, — men med ett vilkor. — Och det är? frågade fru B. — Att herrskapet säger till när ni blifva alltför sömniga, ty det skulle kosta på mig att nödgas väcka er sedan ni inslumrat godt. — Hvilken oartighet! utropade fru B. Skulle du ha trott hr Falk, som ser så beskedlig ut, att vara så spetsig, Julia? — Kandidaten vill måhända härmed påminna oss, svarade fröken Julia mildt, att han sjelf behöfver hvila. Efter en så lång och säkert tröttsam resa vore detta ej underligt, min goda tante. Falk fann att hans skämt blifvit något missförstådt, blef i början förlägen, men hemtade