Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1853, sida 1

: N SLOOb)d — Jag tackar dem! (Backlund visste alltid att straxt taga seden dit han kom.) — Jag tror knappt att jag druckit så godt thå sedan min barndom. Det erinrar mig också verkligen om denna lyckliga tid al mitt lif. De sista orden beledsagades al en djup suck och en blick mot taket, som ej rätt väl harmonierade med det illa beherrskade leendet på läpparne. Ha, ha, skrattade fru B., som ögonblickligen genomskådade ironien. — Jag förstår: Ni smakar numera sällan denna barndomsdrvyck — ohlandad. Julia! Skjut den der buteljen till hr Backlund! Jag tror ni kan läsa i vårt aldra innersta, min nådigaste fru B. Jag är i sanning helt förlägen Backlunds förlagenhet var dock icke större än att han genast räckte sig fram för att emottaga den erbjudna buteljen. Men hans blickar sollo dervid på en hand, som — som var gudomlig; vandrade derefter genast upp till en arm, som var ännu gudomligare, och stannade slutligen vid ett hufvud och ett ansigte, som vid min ära, min bror, var det skönaste Backlund skådat i all sin lifstid. Backlund häpnade, så mycket en gammal student kan häpna, och hade sannolikt glömt den gudomliga drycken för den gudomliga han