nom till närmaste polisbyrå, försedd med ett papper, hvarpå barbaren endast skrifvit talet ?30. Negern infann sig hos polisen, som var alltför väl bevandrad i sådana saker att icke genast förstå, att dermed menades prygel, dem polisbetjeningen med beredvillighet tilldelade den stackars negern, utan att med ett ord förfråga sig om orsaken, hvarför de skulle tilldelas honom. Hvad som i en Europs ögon gör en negers utseende ännu mera besynnerligt är hans fåfänga. Den visar sig i afseende på det yttre deruti, att han utstyr sig i den mest brokiga drägt, hvilket, hvad de på en lägre utvecklingsgrad stående beträffar, ovillkorligt måste leda tanken på en utklädd, dresserad apa. Negern vill gerna vara grann, men hos de fattigare blir denna utstyrsel löjlig, eftersom de endast i småsaker kunna tillfredsställa sin önskan, och kontrasten således framträder skarpare. Det är t. ex. icke ovanligt att se en neger iklädd ett stycke grått golfmattetyg, föreställande kappa, samt med hatt och handskar efter nyaste parisermod. De mera välmående bland dem, i synnerhet qvinnorna, ådagalägga deremot ofta i sin toalett mycken smak; man kan få se negresser i en drägt, hvars make icke engång en Götheborgs-dam skulle försmå. Gult är de flesta negrers älsklingsfärg och den, som vanligtvis bäres af massan. Vi hafva förut med några ord omtalat det förakt, som menniskor, hvilka härstamma från Europeerne, vid alla tillfällen visa negrerne. Dessa behandlas som en verklig Paria-kast; äfven den sämsta slusk finner sig befogad att håna dem och behandla dem som djur. Han anser således under sin värdighet att äta vid samma bord som en neger, hvarför ock dessa öfverallt hafva sina egna spisqvarter, kaffehus och vinkällare. På alla offentliga ställen äro de hvita skarpt afsöndrade från dem och sky så vidt som möjligt deras närhet; till och med i en omnibus, i hvilken, enligt namnets betydelse, all kastskillnad borde förfalla, har negern sin egen plats. Ja, äfven efter döden är han oren och befordras till grafven på sitt egna sätt, på egen kyrkogård. Men, — som vi förut äfven bemärkt, — falla de i händerna på de bättre klasserna, så behandlas de vanligen med godhet. I de bättre husen, der de icke användas till tunga arbeten, hafva de det lika bra som tjenare hos oss, ja oftast tillochmed bättre, då tjenarnes antal är så stort, att hvar och en får helt obetydligt att uträtta. Vi hafva gjort besök hos kreoler, der en svart vid bordet uppassade trenne gäster. Rikt folk utveckla samma lyx i afseende på negrer, som vi med hästar och ekipager; man söker att öfverbjuda hvarandra i anskaffandet af de vackraste individer och lysande livrer. Vi kunna icke neka, att på den ståndpunkt, som negrerne nu innehafva, måste man vara mycket frestad att på detta sätt vanskafsa sig dem. Negerns utseende och den slafviska lydnad han visar sin herre gör, att man nästan frestas att betrakta honom säsom skapad till dylika förrättningar och såsom ett nödvändigt inventarium i en salong och för ett ekipage. Hvad vi här ofvan sagt om negrerna, gäller nästan allt äfven om mulatterna. När man undantager att deras anletsdrag äro vackrare, jag att de i tredje och sjerde led tillochmed ofta äro skönheter, såvida former utan själsuttryck kunna kallas sköna, så stå de icke särdeles högt öfver sina svarta bröder, med hvilka de hafva ungefär samma anseende. Äsven mulatterne äro till största delen slafvar; är modren icke fri, så blifver barnet det icke eller, fadren må vara hvem som helst; endast genom friköpning kan det blifva medborgare. Hvitas äktenskap med kulörta är genom lag förbjudet. Mulatterna hafva ofta icke negrernas framstående drag; endast de blixtrande ögonen, hvilka, som man säger lysa igenom mörkret, utgöra ett säkert tecken på deras härkomst. Genom blandning af racerna igenom flera led, antager nämnligen mulatternas hud ofta en så litet mörk färg, att ett oöfvadt öga knappt skall kunna skilja dem från en kreol, med hvilken de hafva åtskilligt gemensamt. Tillochmed negrerna kunna vara mera eller mindre svarta, så att man lätt kan förvexla enskilda af dem med mulatter. Såsom af det föregående synes, är den, som äger en negress eller mulattska äfven ägare af hennes afkomma. Det ligger således i herrens interesse att hans negrer föröka sig. För den orsakens skull är det icke allenast intet gjort — de 21— YBV.AA