ÖB 42W—————— —— — — sehållit öfver vintern, hade jag en snöhvit hona utan make, denna var min ögonsten, jag ilskade henne ända till hänryckning, och på len minsta hvissling från min mun flög hon ill mig och satte sig på min axel. Då dufvorna voro utsläppta svingade de sig, efter några låga kretsar högt upp i luften och försvunno snart ur min åsyn. Med stirrande blickar afvaktade jag deras återkomst, och efter lång väntan visade de sig åter, och slogo ned på dufslaget, men min älskling var ej med. Huru skall jag för er kunna skildra min sorg. Misstanken att Wilhelm fångat henne insmög sig genast hos mig, och jag skyndade till honom, han var ej hemma, men genom en springa på hans dufslag tyckte jag mig igenkänna min älskade dufva. Harm och vrede kökade inom mig, bittert beklagade jag mig för min mor, som dock föreställde mig att jag möjligen kunnat misstaga mig. Full af hat slutade jag det gamla året, och aftonbönen, — den glömmer jag aldrig. Nyårsdagen uppgick klar och vacker, en lindrig frost hade bredt en tunn hvit matta öfver jorden, klockorna kallade menniskorna till Herrans tempel, för att utbedja sig välsignelse för det ingångna året; äfven jag jämnte mina kamrater begaf mig dit, men knappt hade jag satt mig förrän jag i bänken framför mig varseblef Wilhelm. Åter kokade mitt blod, och under orgelns toner, församlingens sånger och predikantens herrliga ord, uppgjorde jag endast hämndeplaner i min själ. Men plötsligt ljöd från predikantens mun dessa ord i mitt öra: ÄAfundas ingen, hata ingen! låt fridens dufva alltid sväfva öfver ditt hufvud! Det var som om han talat ensamt till mig. Jag slog bestört upp mina blickar och hvad fick jag se? — På öfversta ändan af korset vid altaret satt mitt hjertas älskling, den som jag näst min mor älskade högst på jorden — min hvita dufva. Hat och afund flydde som nattliga skuggor för solens ljus ur min själ, med blygsel och ånger kastade jag en blick på Wilhelm och lofvade honom i mitt hjerta evig vänskap. Otåligt afvaktade jag gudstjenstens slut, och då ändtligen de sista utom kyrkoväktaren och jag voro utgångna, gaf jag en signal till min dufva, som genast flög ned och satte sig på min utsträckta arm. Kyrkoväktaren berättade att då han föregående dagen öppnat några fönster för att skaffa frisk luft in i kyrkan, hade hon kommit inflygande, troligen jagad af någon roffågel. Jag öfverhöljde nu min dufva med kyssar, bar henne hem till min moder, som ömt förebrående sade: Fatta nu på årets första dag ett vigtigt beslut för hela lifvet. Glöm aldrig de ord du i dag hört, Afundas ingen, hata ingen, låt fridens dufva alltid sväfva öfver ditt hufvud, ty lifvet skulle vara mångdubbelt skönare om menniskorna mera älskade hvarandra. Sedermera kallade jag min hvita dufva för fridsdufvan. i När jag slutat min lilla berättelse och såg upp, lågo de båda syskonen gråtande i hvarandras armar. Fridsdufvan, försoningens ängel, hade för alltid bortjagat afunden och hatet ur Almas unga hjerta. FR —