Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1852, sida 1

första upptäckten af denna kanske omedvetna känsla i den unga slickans bröst smärtade mig djupt. Mången gång var jag på väg att enskildt tala med henne derom, men aldrig hade något passande tillfälle dertill yppat sig. Klockan var nu omkring 9 på aftonen, modren var ute i hushållsbestyr, gossen hade inslumrat i ena hörnet af en soffa, men de båda flickorna och jag sutto skämtsamt språkande vid ett bord. Ute blåste det temmeligen hårdt och tunga, regndigra skyar ilade fram öfver himlen. Utan någon bestämd afsigt gick jag till ena fönstret der en reflexionsspegel befann sig, blickade i densamma, och plötsligt uppfyldes min själ af en obestämd vemodig känsla; jag såg nämnligen på samma gång en bild af vanmakt och en af allmakt. Huset hvari jag var gäst låg i ena ändan på en af de större gatorna. I den ena spegeln såg jag hundratals gaslågor, men alla dessa ljus, som menniskorna med så stora ansträngningar tändt, förmådde dock icke skingra mörkret, ty hus och vandrare framskymtade blott såsom matta skuggor. I den andra spegeln såg jag endast ett ljus — den nyss uppgångna månen — men detta enda var tillräckligt att upplysa sjelfva himlafästet och att utbreda en silfverglans öfver de föremål på jorden, som berördes af dess strålar. Denna