Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1852, sida 1

Fridsdufvan. Skizz G.—n. En nyårsafton för icke så länge sedan tillbragte jag här i staden hos en familj, i hvars hus jag njutit mycken vänskap och tillgisvenhet. Jag var för tillfället den enda gästen. Familjen bestod af en moder med trenne barn, två flickor och en 5-årig gosse. Hilda, en blond 15 års flicka, var af ett mildt, något svärmiskt lynne; Alma, ett par år yngre, var återigen en yrhätta, men en yrhätta af eget slag: den ena stunden kunde hon skratta med full hals åt den ringaste småsak och göra narr af sin äldre systers mera allvarliga väsen, i nästa ögonblick gråta öfver den största obetydlighet. Men om modren eller någon annan yttrade ett berömmande ord om eller till Hilda, då förvandlades den bruna färgen i Almas ögon till svart, och blickar, skarpa som sylar, flögo mot den goda oskyldiga systern som djupt smärtades deraf. Det låg icke endast afund i dessa blickar, det låg hat i dem, och