Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1852, sida 1

Jag satte mig i ena soffhörnet fästade mina blickar på väggen framför mig, på det mitt minne icke skulle störas, och började: — I mina gosseår var jag mycket road af dufvor, liksom en del af mina skolkamrater. En af dessa vid namn Wilhelm, en qvick och liflig gosse, ehuru fallen för hvarjehanda puts, hade också en mängd dufvor, derjämnte hade han den falska föreställningen, som ännu lefver hos många gossar, att alla andras Dufvor, som han lyckades fånga, voro hans tillhörighet. Han hade från mig tvenne åtskilliga gånger fångat dufvor, dem jag dock, genom min moders bemedling lyckades återfå; men ni må tro att jag ändå icke betraktade honom med blida ögon. Det var dessutom en annan omständighet som underhöll min ovilja emot honom. Oaktadt allt mitt bemödande lyckades jag icke i skolan af våra lärare erhålla så goda vitsord för kunskaper som han, alltid framhölls han af dem såsom ett exompel, och sannt är att han förtjenade det, ehuru berömmet kunde varit något sparsammare, och tilldelats äfven flera andra, som blefvo temmeligen lottlösa. Han var en god gosse, men han blef öfvermodig af det myckna berömmet. Det var en nyårsafton, luften var mild som på en vårdag; jag skyndade derför att släppa ut mina dufror. Utom trenne par, som jag