Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1852, sida 1

kontrast rörde mig djupt, men jag ville att äfven någon annan skulle dela denna syn och denna känsla. Ovillkorligt ropade jag: — Ack, Hilda kom och se någonting vackert. Hon skyndade genast bort till mig, men Alma förblef sittande. Jag lemnade min plats till den förra och nalkades den senare. Afundens och harmens tårar glänste i hennes ögon. Jag anade att så var, men frågade dock: — Mår inte Alma väl? Med en hatfull blick både på mig och systern svarade hon endast: Jo, Gudbevars; men det gör väl er detsamma huru jag mår. Och då systern återkom till oss, flyttade sig Alma till motsatta ändan om bordet. Jag såg nu hvad klockan var slagen, lutade mig till henne och hviskade: Afundas ingen! hata ingen! Med stora ögon betraktade hon mig, — jag hade läst i hennes själ. Men utan att yttra något mera härom sade jag: — Jag kommer ännu ifrån min barndom lifligt ihåg en liten händelse, som just inträffade vid nyårstiden och som verkat mycket godt för hela mitt lif, vill ni höra den, flickor? Åkk ja, berätta den, sade Hilda lifligt.