—— — —————— —— vså att jag tillsluts spricker deraf, och längre tror jag icke att någon ärta kan komma fram i verlden, eller har kommit. Jag är den märkvärdigaste af oss alla fem, som sutto i en skida! Och rännstenen höll med och tyckte detsamma. Men den unga flickan stod vid vindsfönstret med strålande ögon och helsans rodnad på kinden, och hon sammanknäppte sina händer öfver ärtblomman och tackade vår Herre för den. Jag lemnar inte ifrån mig min ärta! sade rännstenen. mmm RE RARE NR ANNAN , —