4. v. Wetterlandål. C. A. Ehrenberg. J. Hulthe. A De åsigter denna artikel innehäller, äro alls icke nya. Vi hafva hört dem så många gånger upprepas af mäslarne ifrån de gamla skråtiderna, att vi känna dem utantill. Men hvad som är nytt, det är att få höra dylika satser omfattas af gesällerna i ett yrke. Ått desse skola: uppträda emot en författning, som befriat dem från det gamla tvånget att oundvikligen arbeta hos en mästare, och gifvit dem frihet att, om de så vilja, eller om de ej kunna erhålla arbete hos en annan, få sätta sig ned och arbeta för egen räkning, det må i sanning väcka förundran. Vi känna ett exempel ifrån de gamla tiderna, då en skräddargesäll, således just tillhörande den samhällsklass i hvars namn de som. undertecknat ofvanskrefne artikel uppträdt, fick med fängelse aftjena böter, för det han hemma hos sig och för egen förtjenst förfärdigat en rock. Mannen hade varit sjuk, och hade ej fått arbete på någon verkstad, tvangs äfven af nöden att söka förtjena sitt uppehälle, emottog en beställning af en person, som ville hjelpa honom, och kastades derför i ett fängelse, som ådrog honom ett återfall i hans sjukdom, hvilket kort derefter gjorde slut på hans olyckliga lif. — Detta förhållande, som hvarje menniska med känsla måste kalla ohyggligt och barbariskt — det vilja våra herrar skräddaregesäller återupplifva. Men säga de, vi sasthålla oss icke bestämdt till skråordningen. Det skulle då vara intressant att höra hvaruti de skilja sig ifrån denna förordning. I sjelfva verket synas de alls ej hafva gjort sig reda för hvad de i den nya förordningen ogilla. De hålla sig blott till den omständigheten, att skräddargesällernas antal i stående hafva svårt att berga sig, och skylla blindt detta förhållande på den nya förordningen, utan att inse att denna förordning har dermed föga eller intet att skaffa. Rår handtverksförordningen t. ex. för lurendrejeriet? Skulden härtill är ingen annan än de höga tullsatserna, ty funnes ej dessa, skulle ej lurendrejeriet löna sig. Rår handtverksförordningen för att personer, som resa utomlands — hvilket nu sker i mångdubblad grad mot förr — ekipera sig i utlandet, då de der få sina nödvändighetspersedlar bättre och till billigare priser? Eller vilja kanske insändarne, att personer skola förbjudas att köpa sig kläder utomlands? Om någon af herrar skräddargesäller komme t. ex. till Hamburg och der behöfde köpa sig ett par stöflar, månne han skulle finna det så förnuftigt att dessa toges i beslag, då han åter ville sätta foten på hemjorden? — Och utan att man föreskrifver något i den vägen kan det ej förekommas, att de inhemska handtverkerierna se sin afsättning minskad derigenom att personer förse sig med sina behof utomlands, ända till dess vi komma oss för att tilverka produkter inom landet till samma godhet och billighet i pris. Derhän hafva vi också kommit i många industrigrenar, men n.b. ieke i de grenar, hvilka äro, såsom det heter, skyddade af höga tillsatser. Hvad skrädderiyrket särskilat angår, äro vi öfvertygade att vi här skulle kunna få kläder tillverkade till samma godhet och samma billighet som i utlandet, och att således utlänningarne snarare skulle köpa kläder hos oss än vi hos dem, derest kläde och siden finge införas till en låg tull. Och hvad klädesoch sidenfabriker åter angår, så skulle äfven de bära sig, om deras rudimaterier: ull och råsilke finge införas till låga tullar. Nu skyddas ej heller de af den höga tullen, ty lurendrejarne undandraga sig all tull. Om insändarne hade tänkt litet på dessa omständigheter, så skulle de ej hafva så blindt kastat sig öfver den ännu ganska inskränkta näringsfrihet, som vi med möda förvärfvat oss. Ty ännu en gång: orsaken till skrädderiyrkets nedtryckta ställning ligger ej der insändarne sökt den. Den ligger i de omständigheter, som nyss blifvit nämnda; den ligger — A — oh så att jag tillsluts spricker deraf, och längre Götheborg förminskats och att ändock de åter