D ——1—— —— — —— hon erinrade sig, att på sednare tiden hade barnet talat lisligare; de sista morgnarne hade det sjelf rest sig upp i sängen, och sutit der och betraktat med strålande ögon sin lilla trädgård, bestående af en enda ärtranka. Veckan derpå var den sjuka för första gången uppe, under mer än en timmas tid. Hur förtjust satt hon ej i det varma solskenet, vid det öppna fönstret, utanför hvilket stod en röd och hvit ärtblomma, alldeles utsprucken. Den lilla flickan böjde ned sitt hufvud och kysste lätt de fina bladen. Den dagen var rigtigt en högtidsdag för henne. vvår Herre har sjelf planterat den och låtit den frodas, för att gifva dig hopp och glädje, mitt kära barn, och mig med! sade den lyckliga modren och smålog mot blomman, liksom mot en god engel från Gud. Men nu till de andra ärterna! — Ja den, som flög ut i vida verlden med orden: tag mig, om du kan! föll i takrännan, blef uppäten af en dufva, och den låg der, som Jonas i hvalfisken. De två lata kommo lika bra fram i verlden, de blefvo äfven uppätna af dufvorna, och det kan man kalla att göra stor nytta; men den fjerde, som ville upp i solen — den föll i rännstenen, och der låg den veckor om i det sura vattnet, så att den rigtigt svällde upp. Här blir jag så fet och rar! sade ärtan,