bringa dessa åsigter, göra sig gällande inom hela landet, samt tillochmed, om det vore möjligt, påtruga arbetarne sjelfva att dela dem, men ty värr hafva dessa dagligen bevis, som vederlägga dessa åsigters ofelbarhet. Undertecknade hafva icke för ändamål att vilja ingå i någon undersökning, om prad gagn eller skada näringsfriheten i allmänhet åstadkommer, dertill känna vi oss allt för oförmögne. orm kännande allt för väl vår underlägsenhet, för att icke inse det vi skulle blifva öfverslyglade, om vi också skulle råka att i hufvudsak hafva rätt, vi vilja inskränka oss till blott bedömande af vår egen ställnins inom vårt yrke, ett bedömande, grundat på ganska nedslående, men säker erfarenhet, och som icke kan, med de utsöktaste fraser näringsfrihetens dyrkare förmår frambringa, tydas såsom origtigt. Före år 1847, då den nya handtverksordningen trädde i verkställighet, var skräddare-gesällernes antal i Götheborg mer än dubbelt emot nu; dessa hade likväl alla utan undantag full sysselsättning från årets början till dess slut, alla funno sig till alla delar belåtna, ty såväl de som mästarne hade derigenom, om de ville sköta sig, sin tillräckliga utkomst, och saknade aldrig hvad de behöfde. Efter denna tid har antalet af förutnämnde gesäller minskats mer än hälften eller till det antal här äro undertecknade, och dessa kunna icke, sedan denna sjelf vålds, skojeri och lurendrejerifrihet inträdde, påräkna arbete sammantaget knappast tre månader om året, benämningen näringsfrihet, då man utesluter sista stafvelsen, lämpas förträffligt på vår belägenhet, ty får penningmännen ännu någon tid husera lika ohäjdadt som hittills, se vi oss snart beröfvade allt arbete och följaktligen helt och hållet befriade från alla näringsmedel. Huru den nya handtverksordningen kan vara orsaken till allt detta, huru den kan befordra lurendrejeriet och skojeriet, samt huru derigenom arbetet han stjälas från just dem som man påstår blifvit så förbålt gynnade genom densamma, och detta arbete på ett fiffigt sätt, af nägra efter slem vinning fikande individer, transporteras på utlänningen, tycka vi ligga i temligen öppen dagen för hvar och en som intresserar sig det ringaste af saken, och följaktligen äfven för näringsfrihetens lofsjungare n. b. om de ville göra sig den mödan och titta in uti en och annan handelsbutik fullproppad med färdiggjorda manskläder af alla slag, och så der på egen hand tänka, månne icke dessa butikers egare blott för Syns skull visa att de begagna en och annan svensk arbetare, för att dermed afleda uppmärksamheten på det rätta, för dem mera lönande förhållandet; men huru vill man begära det? det är ju icke förenligt med deras åsigter som hylla detta sjelfsvåld, de hafva icke som vi, något intresse uti att taga reda på allt det der, de påminnas icke derom, såsom vi, af brist på arbete, ty då de icke ha vigtigare sysselsättning, skrifva de långa och vältalande artiklar öfver den outsägliga fördel näringsfriheten förskaffat oss, under det mängden af oss i följd af denna näringsfrihet sakna förtjenst till det aldra nödvändigaste. G. H. S. T. för den 11 och 14 December har först nu och omedelbart efter händelsen i Stockholm med handlanderne Thalin och Ahrkn omnämnt en skrädderiassociation, och dermed velat framhålla en vacker sida af skräddaregesällernas ställning nu emot förr, förmodligen i afsigt att dermed borttaga det obehagliga intryck hvarje om sin nästas väl ömmande menniska erfar då hon dagligen ser huru genom penningmännens inkräktande af handtverksyrkena, handtverkarne och deras arbetare helt och hållet beröfvas deras utkomst. Vi hafva oss icke bekant huruvida de i förutnämnde tidning omtalte i Stockholm associerade sju skräddaregesällerne rosa marknaden lika så mycket som H. T. men det veta vi med visshet att det aldrig blir riktigt utförbart så länge penningemenniskorna får tili handtverkeriernas ovilkorliga undergång husera som de nu göra, och som har till följd att associationerne både inom mästare och gesäller snart kommer att förflyttas in på fattiginrättningarne. Vi vilja sluta vårt anförande med den reservation att icke blifva ansedde såsom fasthållande oss bestämdt vid skråordningen, ehuru vi icke kunna neka att den i vår öfvertygelse, grundad på dyrköpt erfarenhet, var vida fördelaktigare för handtverkare och deras arbetare i allmänhet än den nya förordningen, för oss betyder det föga hvad namn en förordning har, blott den svarar emot ändamålet, och vi kunna icke undertrycka den tanken att om handtverkarne och deras arbetare fått röra sig inom sitt lilla område under en rättvis styrelse, utan mellankomsten af sjelftagna målsmän med sina förvillande åsigter, skulle förhållanderne hafva ordnadt sig mera tidsenligt och ledt till bättre re sultat än som nu är fallet. Å skräddaregesällskapets vägnar: J. E. Bergman. C. G. Wallin. Thr. Perhsen. A. Haugsten. J. M. Färnlund. C. J. Pettersson. H. Kraikarnusgard. (2) J. Edlund. P. Lagerlöw. Jokan Lindahl. E. Ericksson. J. Pettersson. S. Lingborg. O. Halfvorson. Å. J. Juhl. C. Lundberg J. F. Högmark P. Carlsten. rm 55. 4 Rare