Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1852, sida 1

man väl snart öppna! sade de och väntade derpå. Nog skulle jag nu bra gerna vilja veta hvem af oss, som kommer längst fram i verlden! sade den minsta ärtan. Ja nu skall det snart visa sig. Ske mig efter Guds vilja! sade den största. Krasch! nu öppnades skidan, och alla fem ärterna rullade ut i det klara solskenet; de lågo i en barnhand; en liten gosse höll dem och sade, att ärterna rigtigt passade för hans lilla älsklingsbössa; och straxt kom den ena ärtan uti geväret och sköts utaf. Nu flyger jag ut i vida verlden! tag mig, om du kan! och borta var den. Jag, ropade den andra, jag flyger rakt in i solen; den är en rigtig ärtskida och mycket passande för mig. Och borta var äfven den. Jag sofver hvart jag än kommer, sade de två andra, men vi trilla nog framåt! och så trillade de först ned på golfvet, innan de kommo i bössan, men dit kommo de ändå. Vi komma längst i verlden! Ske Guds viljel sade den sista, och blef skjuten i vädret och flög upp mot det gamla brädet under vindskammarfönstret, rakt in i en spricka, fylld med mossa och mull; och