Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1852, sida 2

intet qvar. Aldrig såg jag dock, talade Lina min moder någonsin förtviflad, äfven i sin djupaste jämmer. Hon gret visserligen bittert, då den sista skymten af vår stuga försvann, men sade snart derefter: misströsta ej barn! Gud är god, ehuru hans vägar äro för oss outransakliga. Han skall skicka oss hjelpen, då vi tycka eländet vara som störst. Låten blott aldrig någon sorg eller någon nöd, så bitter den än är, leda eder ifrån den rätta vägen! Det var om sådana ting hon talade, då vi nedsatt oss på vårt första hvilostalle, ester en mils vandring från hemmet. Det var då ni såg oss. Efter långa mödor, tiggande oss fram hela vägen, kommo vi till Stockholm. Min mor fick sig efter någon tid utarbete vid Carlberg, och äfven jag växte så upp att jag kunde förtjena något. Vi bergde oss rätt bra, dock med det stora bekymret att min lille brors helsa beständigt försämrades. Hela nätterna satt min mor vid hans sida och talade med honom om den andra verlden och det bättre lifvet. Det var de enda ögonblick då han hade någon ro. För ett år sedan gräfdes hans graf på Sabbathsbergs kyrkogård. Ifrån den stunden var min mors kraft bruten. Hon var ofta sängliggande, och fick slutligen, efter många böner och ansökningar, en plats på fattighuset. Men hon dröjde ej långe der. Man