Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1852, sida 2

————— ——— — — ska i lifvet mera ester de inre vexlingarne och striderna, än efter de yttre, dessa händelser kunde ge ämnen till mera än en roman. Linas moder var dottren till en fattig skolmästare, och hade såsom sådan fått lära litet mera än bygdens barn i allmänhet, och framför allt blifvit uppfostrad i gudsfruktan och dygd. Hon blef gift med en torpare under ett af bruken uppe i bergslagen; det var en ung, duglig och bra karl, som skötte sig väl och uppbrukade sitt torp till goda skördar. De två barnen, som det unga hjonelaget erhöll, voro dem derför icke, såsom det för mängden ofta är, till en plåga, utan, såsom det bör vara, till välsignelse och glädje. Men bruket såldes och den nye ägaren lade snart en högre skatt på det välskötta torpet, än det kunde bära. Jan Pehrsson arbetade natt och dag, men det ville ej hinna till. Armod och bekymmer, jemte onda exempel, drogo honom snart till bränvinsslaskan, som inom kort blef hans förtrogna vän. Den förr så godsinte mannen blef elak mot hustru och barn, vanskötte sitt torp, kom i skuld öfver öronen; hela hans bo pantförskrefs till herrgården, och när den olycklige sålunda blifvit både till kropp och själ förderfvad, var han en dag försvunnen. Han lik påträffades efter någon tid nedanför forssen, som dref prukshamrarne. För hustrun och barnen fanns