Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1852, sida 2

— ——————————— ——— band, som engång skulle blifva mig sörklaradt. Äfven jag, återtog flickan, sedan hon nästan andäktigt åhört min berättelse till slut, väfven jag har då både sett och hört talas om er. Jag minns ännu huru min mor sade, då ni reste förbi: det der var en god herre; han såg glad och vänlig ut och han skulle nog velat hjelpa oss, om han kunnat. Jag rodnade af blygsel vid dessa ord, ty jag mindes huru jag nedtystat den röst af mensklighet, som manat mitt hjerta att vända om till de armes hjelp; men jag afbröt ej den talande: Sedermera engång, det är nu två år sedan, stod jag, jemte min moder, på gången i Jacobs kyrka, då en herre gick oss sakta förbi. Ser du der är den herrn, som for förbi oss nära Linde, som jag talt med dig om, yttrade min mor, och pekade obemärkt på er. Jag skyndade att se på er, innan ni var försvunnen. Det var väl derföre jag tyckte att ni ej var mig alldeles obekant, då jag oförmodadt blef er varse på kyrkogården. Lina berättade mig nu, på min begäran, sina öden. De voro ganska vanliga; det var en af de händelser, som tusendetals tilldraga sig i verlden och aldrig väcka någon uppmärksamhet, ehuru, om man uppfattade det romanti