I hast letade jag reda på skizzen till denna grupp och tyckte mig nu, — åtminstone inbillade jag mig så, — finna en likhet mellan barnfiguren der och den nu -uppvuxna, afsvimmade, sköna flickan. En underbar, vemodsfull känsla grep mig vid denna upptäckt och jag satte mig nästan i en snart sagdt högtidlig sinnesstämning, vid den bleka marmorbildens sida, stilla betraktande de drag, hvaröfver dödens skugga hvilade. Småningom begynte en rodnad uppstiga på de hvita kinderna; läpparne började röra sig och de stora blå ögonen öppnades. Hvar är jag? frågade hon sakta. ÅJag har sett min döda moder; var det i dödens rike vi råkades? Säg! Du lefver ännu, mitt barn, svarade jag, voch vi skola hoppas att ditt lif hädanefter skall blifva något lyckligare än det hittills varit. Tala ej med mig, yttrade flickan, under det en feberrysning skakade hela hennes varelse, tala ej med mig om det förflutna! Säg mig, huru känner ni min moder 2 Jag berättade nu den händelse, som låg till grund för porträttet, berättade att denna bild ofta sväfvat framför mig och att en inre röst liksom sagt mig, att jag med densamma stod i något slags hemlighetsfullt sam