Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1852, sida 3

Dystre vandrarn sakta smyger, Rädd, vid hvarje fjät, att möta Ständigt lurande Vidunder, For jag öfver skummig bölja, Lätt, som Zephyr vänligt leker I den höga granens krona! — Den sista versen tål en ännu skarpare ransakning, utan man likväl torde bli i stånd att utleta något sundt förnuft. Dess lydelse är följande: Sveas hjerta för Dig brunnit; — Brinner ännu hjertligt kär! — Gamla Roma i Dig funnit Gudars Fader. — Hos oss Du är Högsta dyrkan, uti glädjen, Första trösten, uti vår sorg! — 9 —1 till big. Janus! vi vädjen! Öppne för oss Din Gyllne — Borg. — XBL. Hennes öga. Ren sin slöja natten dragit Öfver sjöar, berg och dal, Och på himlafästet tyste Vandra stjernor utan tal. Ögat lyftadt emot höjden, Går jag uti nattens timma. Ser hur stjerna efter stjerna Svepes in i molnens dimma. En dock är som städse blickar Strålande från himlen ner. För hvarannan som försvinner, Lyser hon allt mer och mer. Snart de äro gömda alla, Deras ljus dock än är qvar; Ty den enda öfrigblifna Lyser såsom alla klar. Är en villa, som mig bländar, Är det verklighet jag ser? Hennes öga stjernan är, som Ler mot mig från himlen ner.