Sedan de alldeles utplundrat huset, utburit allt löst, sönderslagit fönsterna och nedhuggit dörrarna, sattes eld på huset, som snart nedbrann. Aslak Hetta ledde det hela, såsom högsta befälhafvare, hotande enhvar, som icke genast lydde, att mörda honom. Efter slutadt värf hos handelsmannen begas sig den rasande hopen till prestgården. Dörrar och fönster sönderslogos, presten bands och misshandlades, så att blodet skall hafva strömmat genom näsa och mun, ja han skall tillochmed en lång stund hafva legat sanslös på golfvet. Fru Hvosleff, som bad om förskoning för sin man, besvarades af de vildsinta qvinnorna med käppar. Sedermera fingo hon och fru Ruth tillfälle att dölja sig i skafferiet; de funne henne dock, och klädd i reskläder skulle hon just fastbindas på en pulka, då Aoutzi-finnarne, under anförande af klockaren Klemet och hållkarlen Johannes Mathisen anlände. De voro 20 man, alla väpnade med klubbar och lodbössor, Då nämnligen den först piskade, Mathis Mathisen, lyckligen räddat sig, ilade han hem och berättade, att det måtte vara något galet påfärde hos handelsmannen, hvarpå allt vapenfördt manskap i Aoutzi, en finnby, som ligger en mil från prestgården, bröt upp för att komma de nödställda till hjelp. Vid deras ankomst satte sig de vildsinta finnarne genast i försvarsstånd, och då Aoutzifinnarne, på tillfrågan af Aslak Rist och Aslak Hetta, nekade att sluta sig till den fanatiska hopen, började en strid på lif och död, ty våldsverkarne förklarade deras mening vara att försöka slå ihjäl dem allesammans. Stridens resultat och hvad vidare hände skola vi gifva tillkänna i nästa nummer. (For ts)