djupt rördes af hennes olyckor, hvilka hon upptäckt för honom, gaf henne något penningar, dels för att betala öfverfarten till Sverige, dels för fyllandet af hennes oundgängliga behofver, hvarefter hon afreste från Plymouth. M:r Allan uppmanade Edvard att noga eftersöka sin stackars svärmoder och på allt sätt vårda sig om hennes ålderdom. Sedan Borg afhört detta bref, sade han: — Mina vänner! Elisabeths olyckor. äro redan slutade, sörjen derför icke mera för henne; — derpå berättade han för dem hvad läsaren redan vet. u slog midnattstimmen. Alla tre ingingo i det rum, der Lenning låg. — Striden var utkämpad; Lenning hade fått den sista julklappen. Den stund, då kristenhetens första stora högtidsdag ingick, blef äfven för honom en högtid: en högtid af återseende der ofvan, sedan han firat er dylik högtid här nere. Fiåfängt att skildra de esterlefvandes sorg. Vännen och isynnerhet Mary voro otröstliga; men tiden, som skingrar allas sorg, gjöt slutligen äfven i deras hjertan eu helande balsam. Edvard Allan stannade med sin Mary i Sverige. Borg flyttade till dem, blef deras dagliga sällskap och vårdades af dem på det ömmaste. Men äfven han längtade till ro, och snart klappade dödsengeln äfven på hans hjertas dörr, —