— O Gud! ja; ni är m:r Allans son. Herre! Du är rättvis; Dina vägar äro outgrundliga! Honom tillhörde ringen, icke mig. — Gud! Mary, — det är din far! ropade Edvard Allan, och i samma ögonblick lågo båda på knä vid Lennings säng. Med blickar, hvari förvåning, fruktan, hopp och salighet ömsom afvexlade, betraktade den sjuke de båda knäböjande. Borg stod djupt rörd vid foten af sängen, men förskräcktes tillika öfver de följder, som dessa häftiga själsskakningar kunde hafva på hans stackars vän. Slutligen satte sig Lenning upp i sängen och bröt tystnaden: — Ja, det är min Elisabeths drag, kom i mina armar, du älskade och länge saknade barn! och äfven du, min Marys beskyddare! I ögonblicket låg Mary vid sin faders bröst, Edvard höll en af hans händer i sina. Sedan återföreningens första glada och häftiga uttryck voro förbi, sjönk Lenning utmattad tillbaka på sitt läger. Derefter bad han dem sätta sig bredvid sängen och tillade: — Älskade barn! Afslöja för mig den förunderliga skickelse, som räddade dig och din moder ur skeppsbrottet, och dina senare öden, men i största korthet, ty jag fruktar att återföreningens stund äfven blir skilsmässans.