hvilka vi i dag äfven meddela en, som är hem. tad ur Skånska Telegrafen. Vid sidan af de sorgliga intryck dessa händelser måste uppväcka, framträda dock äfven känslor af mera upp: upplyftande art, af tillfredsställelse och beun. dran, då man betraktar de vackra, stora drag af menniskokärlek, mod, sjelfuppoffring ocl krast, som många af kusternas fattiga innevå nare ådagalagt, för räddande af olycklige skeppsbrutnes lif. I sanning — man beundrar och belönar det vilda mod, som på slagfältet dödar menniskors lif; är då ej det mod, som råddar menniskolif, lika mycket sörtjent af beun. dran och belöning? Vi tro att det är def mera. Fiskrarne på den Bohusländska kusten till höra i allmänhet fattigdomens och den bittra försakelsens talrika klass, men de äga ock många af de dygder, som så ofta träffas inom denna klass, nemligen detta lugna, besinningsfulla mod, detta äkta nordiska lynne, att leka med faran och döden och att våga sitt eget lif, för att rädda nödställda likars, som utmärka de Nordiska folkens sjömän. Efterföljande händelse bär ett vackert vittnesbörd härom. Den 7:de sistl. November kl. 61 eftermiddagen strandade norska briggen Johannes, från Laurvig, förd af kapten S. Hansen med 8 mans besättning utom kaptenen, på ett blindskär utanför det så kallade Håskär i Sotebugen. Stället. der fartyget stötte var rundt omkring omgifvet af bränningar, hvilka häfda af. den förfarliga stormen oupphörligt nedstörtade öfver sartyget och hotade att hvarje ögonblick kastade besättningen öfver bord. Båtarne hade blifvit krossade, masterne kappade, för att så vidt möjligt hindra fartygets kantring, men den ena masten, som blifvit fasthängande vid något tågvirke, vräktes oupphörligt af brottsjöarne högt öfver fartyget och nedslungades derpå med förfärlig våldsamhet, så att besättningen hade den yttersta möda att undvika, att af densamma krossas, allt under det sartyget af vågorne lyftades och slogs mot klippbotten. — I denna belägenhet och väntande hvarje ögonblick att fartyget skulle slås i stycken, tillbragte besättningen hela natten till kl. 8 påföljande morgon, med döden för ögonen från alla håll. Då dagen frambröt vaknade något hopp om räddning från land, ehuru stormen fortfor med ohejdadt raseri. Klockan 8 syntes en båt med 3:ne man uti, och besättningen som nogsamt insåg omöjligheten för någon att lägga ombord, gjorde i ordning en tross för att kasta ut till båten i fall den skulle komma så nära. De sågo båten med de 3:ne männerne nalkas bränningarne och anstränga sig att komma fram, men fåfängt. Båten vände om och för de skeppsbrutne syntes nu hvarje hopp förloradt. Efter en stunds förlopp sågo de åter en mindre båt i samma ändamål nalkas bränningarne. I denna båt sutto 2:ne bröder, begge fattige fiskare, Andreas och Olaus Johanssöner från Qville socken. Under ansträngd rodd kommo de i bränningarne, men förfylldes af störtsjöarne och måste vända tillbaka. Medan Olaus rodde, östes båten så godt ske kunde af A — —8