—— — Min mor! ropade Mary, är afven hon räddad? — Af min vän Borg får du vidare upplysningar; jag förmår icke nu. Och vinkande med handen gaf Lenning sin önskan tillkänna att höra berättelsen om Marys räddning. Men emedan hon, genom den alltför häftiga Själsskakningen, var oförmögen att fullgöra sin faders önskan, så berättade hennes man i korthet: — Skeppsbrottet skedde utanför ön Kilda. Några ögonblick ester sedan skeppet kantrat och då man trodde att alla menniskor, som befunnit sig ombord, omkommit i vågorna, sköto ett par båtar ut ifrån ön. Nära vraket hade man markt en lucka, hvarpå något besynnerligt befann sig; då de kommo närmare, upptäckte de, att det var ett litet barn; i anseende till den höga sjögången nalkades de luckan med största försigtighet och sökte, bevekta af medlidande för den värnlösa varelsen, att ehuru med lifsfara rädda den. Detta lyckades äfven. Barnets kläder hade antingen af en händelse fastnat eller med afsigt blifvit fästade vid en större spik på en lucka och detta hade räddat dess lif. Uppkomna på ön använde de alla af dem kända medel att återväcka lifsgnistan, och snart slog den lilla flickan upp sina blå -ögön.