hos henne, emedan jag af särskilda orsaker icke personligen ville besöka henne. Jag fick då af honom den sorgliga underrättelsen, att han denna natt gått till en bättre verld. Han lemnade mig hennes papper, med begäran att återfå dem sedermera, emedan han icke visste, att en närmare ägare till dem fanns här. Det var pinsamt att se Lennings sorg. Ehuru han utstätt så mycket i sina dagar, verkade detta slag förfärligt på honom. Länge satt han som en bild, slutligen utstötte han några klagande ljud: — Elisabeth! så nära återförenade, och ändå så långt skiljda från hvarandra! Hela dagen stannade Borg hos sin vän; mot eftermiddagen stillade sig sorgen något i det pröfvade hjertat, och han kunde med mera lugn samtala om henne. Han genomläste alla papperen, undersökte hvarje lapp, för att, om möjligt, få någon upplysning om sin förlorade dotter Mary, men förgälves. På aftonen gick han, åtföljd af vännen, att ännu en gång, för sista gången, se den så långe saknade; och dagen derpå, då Borg, som vanligt, gjorde sin morgonvisit, fann han honom ännu liggande. Det nyupprifna såret hade blödt för mycket, och flera dagar måste han hålla sig vid sängen. Småningom repade han sig väl, men hans förra styrka var bruten.